jagfunderaralltsafinnsjag

Klart det är så. <:)

För 112 år sen hade jag ett favvolåt, eller ett favvoalbum alla kategorier. Som så vanligt på den tiden var det ett köpt kassettband. När kassettbandet dog, så ville jag köpa skivan på LP, senare CD. Det var en ”uddaskiva”. Som säkert inte såldes i många exemplar så det gick ju inte. Den fanns helt enkelt inte. Till slut hade jag inte ens en kassettbandspelare längre.

Också för 112 år sen jobbade jag som ekonomichef på till hälften ägt amerikanskt företag. Det är en historia i sig själv. Hur som helst han som var chef på företaget var amerikan. VARJE gång han åkte hem till US så frågade han alltid om det var nåt vi ville ha. Jag svarade alltid ”Twin sons of different mothers” (killarna var inte släkt, men superlika på skivomslaget) med Dan Fogelberg och Tim Weisberg. Den fanns förstås aldrig.

Ett år ringde chefen från US. Han hade hittat skivan. Tjohoo!!!

När han kom hem fick jag skivan. Med det var fel. Skiva. Den hette ”No resemblance what so ever” (nu var dom inte lika alls) iofs med rätt artister Dan Fogelberg och Tim Weisberg. Men fel skiva. Nu ikväll får jag ett mail. ”Har du sett skivan? Den finns på både Youtube och Spotify.” Man måste bara älska internet och sina vänner. <:)

 

 


Inte många dagar är det kvar till jul inser jag just. Dottern och jag ska pimpa balkongen. Försöker
klura ut vad man behöver för attiraljer för att få upp belysningen där ut. Hmmm. Plus Strange. Att dom inte skickar med en käck bruksanvisning. Eller ännu hellre, verktygen som rekommenderas för att sätta upp eländet. Men fint ska det bli. När vi klurat ut hur vi ska bära oss åt. Julstämningen kommer att komma till oss som ett brev på posten. En ny spellista med bara braiga jullåtar gjorde jag redan igår kväll på Spotify. På fredag ska julstjärnan upp, en riktigt stor röd julstjärna ska inhandlas och de nyinköpta sifforna (1,2,3,4) ska knytas fast på några snygga blockljus som också måste införskaffas inser jag precis.  Julen hälsas härmed välkommen. <:)

Pratade med den gamla lovern från förr, förr ikväll. Det ena gav det andra så att säga. Vad det gäller funderingar. Ta favoriten. James Taylor. Som jag hittade julen 2007. I Las Vegas. På TV. Juldagens morgon.
Visst, hade jag hört talas om honom. Lyssnat på en och annan låt. Det måste medges. Men han var ingen favorit. Big time. Alls. Förens efter. Då. Juldagens morgon. 2007. Konserten, One Man Band. På ett schysst hotell i Las Vegas. Vid utdelandet av klappar. Till oss. Som var där. Då. Började jag verkligen lyssna. På James Taylor. Big time. Hans fd fru. Carly Simon. Som redan var en favorit. Big time. Och som under alla år som gått förnekat att "You´re so vain" på något sätt skulle handla om James Taylor. Hon som skrivit så många bra låtar. Också. Skulle hon ha fel? ... eller skulle han ha fel? Om det som var. VAR? Nej, jag tror inte det. Jag tror - igen - att vi lever i cykler. Att det som var så oändligt rätt då. Kan vara så oändligt fel nu. Idag. När vi själva utvecklats. Åt nåt håll. Vilket som helst. Som känns rätt. Och riktigt. Just idag. Just nu. För han. Från förr, förr. Känns jättefel idag. Fast han kändes så oändligt rätt. Då. 93. Visst är det konstigt? Knepigt rent utav. Just därför. Måste jag för rättvisans skull. Ge er både. James Taylor. Och. Carly Simon. Får väl hitta någon slags var annandags mönster? Jag gissar att dom skrev dom här låtarna till varandra. Till det som var. Då <:)

för rättvisans skull se också

http://www.youtube.com/watch?v=s8Y-SdE7sFk

Pratade med den gamla lovern från förr, förr ikväll. Det ena gav det andra så att säga. Vad det gäller funderingar. Ta favoriten. James Taylor. Som jag hittade julen 2007. I Las Vegas. På TV. Juldagens morgon.
Visst, hade jag hört talas om honom. Lyssnat på en och annan låt. Det måste medges. Men han var ingen favorit. Big time. Alls. Förens efter. Då. Juldagens morgon. 2007. Konserten, One Man Band. På ett schysst hotell i Las Vegas. Vid utdelandet av klappar. Till oss. Som var där. Då. Började jag verkligen lyssna. På James Taylor. Big time. Hans fd fru. Carly Simon. Som redan var en favorit. Big time. Och som under alla år som gått förnekat att "You´re so vain" på något sätt skulle handla om James Taylor. Hon som skrivit så många bra låtar. Också. Skulle hon ha fel? ... eller skulle han ha fel? Om det som var. VAR? Nej, jag tror inte det. Jag tror - igen - att vi lever i cykler. Att det som var så oändligt rätt då. Kan vara så oändligt fel nu. Idag. När vi själva utvecklats. Åt nåt håll. Vilket som helst. Som känns rätt. Och riktigt. Just idag. Just nu. För han. Från förr, förr. Känns jättefel idag. Fast han kändes så oändligt rätt. Då. 93. Visst är det konstigt? Knepigt rent utav. Just därför. Måste jag för rättvisans skull. Ge er både. James Taylor. Och. Carly Simon. Får väl hitta någon slags var annandags mönster? Jag gissar att dom skrev dom här låtarna till varandra. Till det som var. Då <:)

för rättvisans skull se också
http://www.youtube.com/watch?v=-T35WXFOmwI

Kanske var det så att jag aldrig förstod. I stället landade jag i den skrämmande tomhet som infinner när lusten försvinner. Lusten att ge, lusten att ta. Lusten att älska och förstå.
När övergick nyfikenheten som jag en gång känt till irritation och likgiltighet?
Varför dröjde jag så länge med att säga det jag egentligen ville berätta?
Berätta att den kärlek jag en gång känt var död.
Att jag inte älskade dig längre.
Förstod jag inte?
Förstod du?

Vissa dagar är såna. Tycker jag. Man når liksom inte ända fram. Undrar vad det beror på. Att man känner så.
Egentligen hade dagen alla förutsättningar att bli en toppenbra dag. Den bästa. Hade fått en massa måsten gjorde på förmiddagen, iofs på bekostnad av en halv semesterdag. Men i alla fall. TV:n är inlämnad. Bara en sån sak.
Avslutade arbetsdagen med ett kanonbra kundmöte. Hann hem. Duscha. Byta om. Hämtad av väninnan och hennes son
för att bli skjutsad till väninnans syster där en god middag intogs. Bara bra förutsättningar alltså. Vi pratar de bästa. Trevligt sällskap. Mycket skratt. Vin. Kul fotosession. Taxi till stan och Riche där den unga väninnan mötte upp. Räkmacka rakt in. Trots kö. Utanför. Vi stod på gästlistan. Mycket folk. Glada människor. Bra musik. Ännu fler bra förutsättningar. Men jag åkte hem. Jag kom liksom aldrig igång. Var nog inte på humör. Blev aldrig glad på riktigt. Inne i hjärteroten. I ögonen. Varför kan vissa dagar bli såna? <:)

Jag gillar inte mörker. Jag vill ha solljus. Och det är alldeles för lite av den varan i Sverige den här årstiden.
Det är jag övertygad om att vi är många som tycker. Funderar på hur det fungerar för blinda människor. De som aldrig har förmånen att se solen. Se årstiderna växla. Njuta av himlens färg en riktigt solig och vacker sommardag. Hur påverkas de? Och påverkas de överhuvudtaget? <:)

Bows and flows of angel hair and ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere, i've looked at cloud that way.
But now they only block the sun, they rain and snow on everyone.
So many things i would have done but clouds got in my way.

I've looked at clouds from both sides now,
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions i recall.
I really don't know clouds at all.

Moons and junes and ferris wheels, the dizzy dancing way you feel
As every fairy tale comes real; i've looked at love that way.
But now it's just another show. you leave 'em laughing when you go
And if you care, don't let them know, don't give yourself away.

I've looked at love from both sides now,
From give and take, and still somehow
It's love's illusions i recall.
I really don't know love at all.

Tears and fears and feeling proud to say "i love you" right out loud,
Dreams and schemes and circus crowds, i've looked at life that way.
But now old friends are acting strange, they shake their heads, they say
I've changed.
Something's lost but something's gained in living every day.

I've looked at life from both sides now,
From win and lose, and still somehow
It's life's illusions i recall.
I really don't know life at all.

http://open.spotify.com/track/00u6Sr7PFqtfSALcGfeJn6

Och som delade med sig av underbara fantastiska Joni Mitchell ... skivan som heter Both Sides Now från 2000.
Lite kuriosa är att det är den skivan karaktären som Emma Thomson spelar i Love Actually, får i julklapp av sin man som i filmen gestaltas av Alan Rickman. Till saken hör att Emmas rollfigur har sett sin man köpa ett vackert smycke i nån fancy butik. Men, smycket var inte till Emmas rollfigur utan till Rickmans älskarinna (ja, i filmen alltså). Emmas får i stället Joni Mitchell skivan. I ett paket som ser exakt likadant ut som det andra paketet. Det till älskarinnan alltså. Nu blev det invecklat. Hänger ni med? Om inte hyr filmen. Love Actually är ett utmärkt tidsfördriv en grå söndag som denna. Själv ska jag till Tyrol och se After Dark. Mamma och Pappa skulle ha gått, men pappa har blivit sjuk så jag ska göra mamma sällskap i stället. <:)

 

Väninnan har var här idag. En av dom. I alla fall. Vi har pratat relationer. Ovanligt? Inte så va. Men, vi kom hela tiden tillbaka till den som egentligen är det viktigaste. Relationen till oss själva. Ja, inte mellan mig och väninnan utan allas vår relation till oss själva. Om vikten att alltid, alltid vara den man är. Inte förändra, eller låtsas vara någon annan. För att passa in. Såg på Skavlan på SVT play i kväll. Japp, TV.n är fortfarande trasig, men på måndag ska den iväg. För lagning. Så är det bara. Gäst var Prinsessan i Norge, vad hon nu heter. Hon har gett ut en bok om änglar. Och det diskuterades auror. Och energifält. Hennes teori var att vi bara kan fylla på bränsle genom att vara oss själva. Ingen annan kan fylla på bränsle åt oss. Vi kan heller inte låna lite bränsle av någon fulltankad kompis. Det fungerar inte så. Så det har jag gjort ikväll. Gjort saker för att fylla på. Ätit gott. Skrattat. Eldat i den vägghängda fuskspisen. Det är riktigt varmt här hemma nu. Nu tror jag att jag ska krypa till kojs. Japp, fast klockan inte är så mycket. Ladda batterierna. Hämta kraft. Läsa länge innan jag somnar. Livet är rätt bra. Men skulle inte ha något emot någon att
krypa nära. Tättintill. Men livet är rätt bra. Ändå. <:)

"I flera tidigare blogginlägg har jag skrivit att jag tycker att cyberdejtandet är svårt. Varför? har några frågat. Ska jag verkligen ge mig in på att försöka förklara det genom ett blogginlägg? Nåväl, jag gör väl ett försök i alla fall. Vet ni hur många förfrågningar om nycklar, flirtar, och faktiskt också mail som kan dimpa ned i en brevlåda en helt vanlig kväll? Då pratar jag inte om de seriösa mailen. Dom man vill läsa. Dom som man blir glad över. Nej, vi pratar flirtar från 22 åriga killar, rakadekillar, rakadesnubbar, gifta snubbar och gifta gubbar, de som är lite sambo eller lite särbo. Men glömt bort. Att de var det. Gifta alltså. Eller sambo. Mailen dimper ner, oavbrutet och hela tiden. Ibland blir man så jäkla irriterad att det enda vettiga verkar vara att logga ut.

Lägg sen till att jag varit på skrivarkurs i år och sedan dess inte ens klarat av att läsa ut den tredje Millennium boken. Fast jag sträckläste ettan och tvåan och tyckte de var jättebra. Jag har kommit på att jag inte funderar längre. Jag analyserar. Allt. Till och med era mail. Vad menade han här. Hur tänkte han då? Menade han så? Eller si? Ville han att jag skulle svara? Eller inte? Hur gör jag nu? Ska jag skicka ett svarsmail? Eller inte?

Så har det varit från start. Tycker jag. Några långa skojiga diskussioner har uppstått. Där MASSOR av mail har utbytts. Vi pratar över tolvhundra. På en månad. Hur fasen hann vi? Göra något annat? Men kul var det. Uppiggande. Och annat upp.

Usch. När jag skriver detta är det fredagskväll. Har druckit vin med kollegorna men orkade inte riktigt hänga med på partysvängen som följde efter. After Worken. Med de nya kollegorna. De som börjat. Hos oss.  

Sån här är jag. Byter ämne. Hela tiden. Även när jag pratar. Om något viktigt. Kan jag byta. Ämne. Men jag kommer alltid tillbaka. Till det ämnet som var.

Usch, skrev jag nyss. Det var egentligen inte för att det var fredagskväll. Utanför att jag inte har ätit någon middag. Eftersom jag inte följde med ut efter. After Worken. Så. Det blev en Falurågrut. Med leverpastej. Till middag. Och leverpastej. Och rött vin. Är ingen hit. Det var det jag sa usch till. Så nu vet ni det.

Var var vi? Jo, jag analyserar för mycket. Funderar för mycket. Läser in. Undertexter. För att jag fått för mig att jag är bra på dem. Undertexterna alltså. Fast, jag börjar tro att jag är skitdålig. På undertexter. Det som man ska kunna läsa. Mellan raderna. Ni vet.

Finns det nån konklusion i detta blogginlägg då? kan frågvis undra. Nja, det vet man liksom inte alltid förrän man är klar. Med blogginlägget. Tycker jag. Men jämförelsen. Med IRL. Som jag har jämfört cyberdejtandet med hela tiden.

Jag tror inte det är bättre. Men kanske lättare. När man kan läsa. Undertexten. I den andres ögon. Eller höra tonläget. I rösten. Intresserad? Eller Inte? Det är det som är svårt. Här. Tycker jag. Är kanske bäst att tillägga.

Antagligen kommer jag att blogga på det andra stället. Om vad det besvärligt det är att dejta. IRL. Vilket dagens låt beskriver ganska bra. Tycker jag. Och ÄNNU bättre. I Peter Jöbacks version. Och lyssnar man på den. Behöver man inte ens byta ut. Her. Mot him. När man sjunger med. Det är också bra. Tycker jag."

Och för er med Spotify … Peters version…

http://open.spotify.com/track/0rquLA1n7lRjKD6nw0wlrf

copy pastat från den gamla bloggen.

 


En kollega berättade ikväll om hennes och hennes mans 5 åriga bröllopsdag.

Självklart så skulle detta firas på bästa sätt. Kollegan hade åtagit sig att ordna den första delen av kvällen. Hennes man skulle överraska med något roligt att göra i mitten av kvällen. Kollegan skulle sedan avsluta kvällen med ytterligare en överraskning. Ungefär så.

Kollegan (kvinnan) bokade bord på en toppenmysig restaurang i Gamla Stan, där en romantisk middag intogs, möjligtvis till smäktande violinmusik, definitivt intogs delikata italienska rätter och ett därtill underbart italienskt vin. Här är fortfarande allt frid och fröjd. Romantiken flödar och stämningen är på topp.

Kollegans man (mannen) berättade sen om sin överraskning. Han hade köpt biljetter till kvällens derby. Mellan Hammarby och Djurgården. De ska sitta i Hammarbyklacken. Kollegans man är självklart Hammarbyare. Det fattade ni direkt. Kollegan är Djurgårdare. Så där kul va?

Det raffset som kollegan införskaffat till den avslutande delen av kvällen lades i malpåse kan jag berätta. Historien förtäljde aldrig om dom tog in på det hotell som dom brukar fira sina bröllopsdagar. Kanske. Men, särskilt hett blev det nog inte. Inte om man ska tro kollegan i alla fall.

Kollegans man försökte förklara sitt val av aktivitet, med att han ville göra något som var kul för dem båda. Hur tänkte han här? Kan man undra. Som kvinna då. Som man kanske man tycker att detta var ett självklart val. Vad vet jag. Men olika är vi. Och olika tänker vi. Och agerar. Och känner. Ändå. Kan vi väl ändå inte tänka oss ett liv utan varandra. Gissar jag. För annars skulle vi som är singlar någonstans gett upp. För länge sen. Sluta. Leta efter the perfect match. Perfekt föresten. Det har man väl gett upp. Biten behöver  inte ens vara perfekt, bara vi hittar en bit som passar in nära nog. Eller skulle kunna passa. Om vi bara tog fram en aldrig så liten bandsåg och sågade till den lite i kanten. Pusselbiten alltså. Inte vår blivande partner. <:)

Igår hade jag planerat att gå igenom en massa ansökningar inför en rekrytering. För att läsa CV:n behöver jag tystnad. Musik är OK. Men jag behöver få koncentrera mig. Läsa i lugn och ro. Vad händer? Jo, Tele2 fungerar inte större delen av dagen varför vi raskt bestämmer oss för att switcha rum, något vi ändå behövde göra innan fredag. Gott och väl, nu var det gjort. Idag bestämde jag mig för att sitta hemma och jobba på förmiddagen. Här hemma är det tyst tänkte jag, och dessutom har jag Bredbandsbolaget som internetleverantör. Hemma. Är det tyst? Nej, självklart är det en granne som dragit igång en storrenovering. Big time! Var är mina öronpluggar?!<:)

... nog mer än vad som är riktigt bra. För mig. Att göra.

Sluta gnälla, agera!! sa vännen från förr i ett samtal för inte så länge sen.
Och det har jag sagt att jag ska göra, men inte riktigt gjort. Måste jag väl ändå erkänna.
Varför? kan frågvis undra ... Ja, och det undrar faktiskt jag med. <:)

... och ibland. Behöver man liksom inte säga någonting. Alls. <:)

För många år sen lästa jag en bok som heter den Nionde Insikten, The Celestine Prophecy. Helt kort handlar den om att människan har upptäckt ett urgammalt manuskript, som gömts från upptäckt av den patriarkaliska kyrkan för att förhindra spridningen av dess i kyrkans ögon kätterska livsfilosofi. Den nionde insikten rymmer en vacker tanke. Att vi, mänskligheten, har glömt alla sanningar. Om vem gud egentligen är. Glömt all visdom om hur vi borde leva våra liv. Sanningarna finns där och levs av några få. Men vi, flertalet, lever våra liv i total okunskap om hur vi egentligen borde leva. Hur bra vi alla skulle kunna må om vi bara grävde lite längre bak i hjärnbarken, kände efter lite mera. Litade lite mer på vår mage. Litade till vår instinkt. Att när vi är nära insikten. Så kommer den till oss. Utan att vi egentligen behöver leta efter den. Eller anstränga oss. Det minsta.  Nu har den blivit film.  Det såg jag idag när jag gick in i en affär under lunchen. Borde kanske hyra den i helgen? Eller varför det föresten, jag har ju redan läst boken. <:)

Man måste vara modig för att våga. Om berättelsen är sann är det en liten kille som myntat uttrycket, och en klok dagisfröken som tagit sägningen till vara. För det är klokt sagt. Och man måste våga för att vinna. Det är heller ingen konst att vara modig, om man inte är lite rädd. Det är vad "the certainty of chance" berättar. Det är livet. <:)