Självbevarelsedrift
Självbevarelsedrift. Är det något man föds med? Eller är det något man lär sig genom åren? Hur fungerar självbevarelsedriften? Egentligen. Min är ansedd utmärkt fick jag veta förra veckan, genom en tidigare kollega som känner mig väl. Jag tror hon har rätt. Jag hamnar liksom alltid med fötterna ned. Resan till marken kan vara nog så turbulent. Men jag hamnar alltid med fötterna ned. Antagligen för att min självbevarelsedrift är just god.
Var tvungen att googla lite. Självbevarelsedrift finns inte inlagt på wikipedia. En första sökning på självbevarelse undrade om jag menade självstyre. Sökningen på självbevarelsedrift föreslog självbehärskning. Inte riktigt samma sak. I min värld. Hittade istället några skrivelser på google. Den ena utgick ifrån att alla människans beteenden och värderingar i grunden skulle vara underordnade någon av två instinktsrelaterade drivkrafter, nämligen självbevarelsedriften eller fortplantningsdriften. Och att av dessa två skulle självbevarelsedriften vara den allra starkaste. För i botten handlar självbevarelsedriften om att överleva. Vilket är en förutsättning för att kunna fortplanta sig. Ungefär så.
Kanske är det så. Jag har alltid ansett det bättre att förekomma än att förekommas. Det finns säkert de som skulle kalla den metoden för feg. Och det är den säkert. Också. Men den är också säker. Man slår sig mindre. Kanske inte färre gånger. Men det gör åtminstone mindre ont. När man slår sig. För turbulensen finns där i allas våra liv. Det är ett som är säkert. Vi ställs inför beslut där vi till sist måste sluta gnälla och agera för att inte slås till marken, för att landa med fötterna ned. Agera för att slippa bli förekomna. Agera för att överleva. Mentalt eller fysiskt. I ren självbevarelsedrift. <:)
