jagfunderaralltsafinnsjag

Ni kan den symboliska historien om att inte låta apan hoppa över eller framför allt fastna på sin axel?

När andra människor inte tar ansvar för sina egna problem eller arbetsuppgifter utan skyfflar över dem till någon annan. Och låter dem stanna där. Problemen alltså. Eller arbetsuppgifterna. Därför att man inte orkar lösa dem själv. Eller inte kan. Kan man det inte, är det väl en sak. Men man måste ju faktiskt försöka lära sig också. Om det nu är så att arbetsuppgiften eller problematiken ligger i det egna ansvarsområdet. Det fungerar inte att månad efter månad, eller år efter år säga att man inte kan. Inte förstår.

Jag har varit expert på att tillåta att apor hamnat och stannat på min axel. Till och med uppmuntrat det en smula tror jag. Det har fått mig att känna mig betydelsefull, oumbärlig och smart. Smartare än alla andra. Den smartaste. Den som de andra kan komma till med sina problem. Eller arbetsuppgifter. Världens bästa chef. Helt enkelt.

Men sen något år tillbaka är det slut med detta. För att tillåta apan att stanna på din egen axel är fullkomligt osmart. Och inte minst ohållbart. Jag är blixtsnabb på att återbörda apan till den rättmätige ägaren. Tänk vad mycket tid jag har sparat genom detta. Till att göra roligare saker. Gå hem från jobbet till exempel. I tid. <:)

Det är nära nu. Efter 31 år eller nåt. Börjar bli lite osäker på när min gamla killkompis och mina vägar skildes åt faktiskt. Timmar av chattande och ett par telefonsamtal senare börjar uppgifterna gå isär. Det jag trodde var reella minnen, är i värsta fall ett halvfabrikat. Av tillrättalagda minnen. Kanske i ett försök att lägga ett pussel. Var det var som hände. Om hur det var. Av något jag trodde varit riktigt. Ja, i det stora hela stämmer minnena. Men på detaljnivå är de lätta att sticka hål på.

Jag börjar nog tro att det kan ha varit så att det var jag som försvann, först. Antingen i samband med att jag blev politiskt aktiv, alternativt i någon förälskelsesväng. Minnena är verkligen suddiga.

Ingen av oss kommer ihåg hur vår vänskap uppstod, eller exakt när heller för den delen. Men vi vet att. Den uppstod. Vänskapen. Gerry Rafferty har jag redan varit inne på att J inte riktigt stod för. Jag känner mig ändå rätt säker på att det var just den. Jag fick. Då. 1978. På min 16 årsdag. Men, jag kan helt klart ha fel. Har haft det förut. Och kommer helt säkert ha det igen. Fel. Alltså. Det är nära nu. Ska bli så fantastiskt roligt. Jag kommer säkert att bli lite tjatig. Men ni kanske har överseende?

Det skulle kunna varit den här jag fick. Om nu Gerry Rafferty var fel. Lagrad. I hårddisken. Av mig. <:)

Mycket roligt som händer den här veckan. På fredag bär det av ner till sydvästra sverige och en efterlängtad återförening med de underbara tjejerna från skrivarresan som jag gjorde i våras.

Undrar om planet till Rhodos överhuvudtaget hann lyfta innan den första frågan ställdes av någon av tjejerna. Fnittrig efter ett tidigare bubbelintag. (Nej, inte syrgas och inte tuggummi.)

Hur många av oss var medlemmar i 10 000 meter klubben?

Det var bara en av oss 10 som var medlem. Var en fullvärdig medlem alltså. Som hade gjort det på riktigt. Inte bara nån halvmesyr under en flygplansfilt, i mörkret på nån långflygning. Och ... det var inte jag.

Hur ser det ut här kan man undra?
Hur många av er är medlemmar?
Vågar ni svara på det?

Något vi alla längtar efter har jag förstått. Att bli förälskade. Singlar, separerade, de som leker lite singel och de som faktiskt är gifta. Vad jag funderar över är om förälskelsen verkligen är något att längta efter? Det finns de som jämför förälskelsestadiet vid en lättare psykos. Lättare föresten, det vet vi väl alla hur vi uppför oss när vi är förälskade. Vi blir rentav korkade. Egoistiska. Kan inte tänka riktigt klart. Allt blir liksom blurrigt. Och rosa. Med en touche av ljusblått. Han ni tänkt på det? Undrar om detta fenomen händer för att vi överhuvudtaget ska våga ge oss in i ett nytt förhållande igen? Skulle det rentav vara det som är personkemi? Hur tänker jag här? Jo, när två människor träffas och tycke uppstår. Det vill säga när förälskelsen slår till. Du blir tokkär på ren svenska. Då kanske dessa personers vanligen så sunda vätskor blandas till en ny kemisk formel som har som biverkning
-> förälskelse. Tänk om det är så? Då skulle det faktiskt räcka med att göra en aldrig så liten DNA test. Hitta den hemliga kemiska substansen och sen kunde vi till vår profil på dejtingsajten lägga till; kemisk förälskelsesubstans 8hTrb76. Passar bäst med 98uYTbvg. Ja, och sen ett utvidgat sökbegrepp förstås. Lätt som en plätt. Är vår ambition att bli tokkära så ger vi oss direkt in på formelsök och inkluderar kemisk substans. Är vi lite mer tveksamma och vill ha utökad singeltid men gärna träffar någon nån gång ibland, så skiter vi helt enkelt i den kemiska förälskelsesubstansen i sökningen, varför vi med automatik får vår välbehövliga tid för kontemplation i den trygga dejtingsajtvärlden. Visst är det en bra idé. Nu gäller det bara att hitta den hemliga kemiska substansen. Det kan väl ändå inte vara så himla svårt. Var det inte någon som hade nobelpristagare som önskemål i kravprofilen för en ny partner? Baby, here i come!! <:)

Första inlägget på nya bloggen. Lite av premiär. Bereder mig för flytten. Från den trygga bloggvärlden på ett annat ställe.

Har precis läst nya numret av Amelia Jag var tydligen inne på rätt spår, när jag häromdagen funderade över singlars behov av närhet. Till andra. Nu finns det råd. Om man har råd vill säga. För man måste åka till USA, närmare bestämt till en lyxvåning på Manhattan. Artikeln som Jennie Dehlén har skrivit i Amelia berättar om hur de stressade och ensamma New York borna ägnar sig åt "Cuddle Partyn" där man för endast 30 dollar kan få ligga sked eller smeka andra ensamma personer med en leksaksorm.

Kanske något att starta här i Stockholm. Vi är ju ändå den singeltätaste huvudstaden i Europa, eller var det till och med i världen? Hur skulle affärsidén se ut? Var skulle lokalen ligga? Hur mycket skulle det kosta att bli berörd här i Sverige? Allt jag behöver är en snygg lokal, inget krångel med anställda, utan jag plankar helt enkelt konceptet från USA, rakt av. Stäng in en massa ensamma människor som behöver beröring i en lagom stor lokal. På en bra adress i Stockholm. Där dom tillsammans med andra ensamma människor får beröra varandra. Lite mörkt ska det väl vara i lokalen?, bra, för då går det åt mindra el. Behöver kanske inte sno idén riktigt full ut, utan skulle tex kunna byta ut leksaksormen mot Lillstrumpor. Då kommer åtminstone 60-talisterna att känna sig trygga. Gissar jag. Tänk så geschwindt. Då behöver jag bara införskaffa en massa gamla raggsockar. Och knappar. Men det kan jag säkert hitta på Myrorna. Jag ska stå i dörren och ta betalt, 30 dollar, hmm … det är nästan 200 kr i inträde. Hur många skulle man kunna ta in? Samtidigt? 300 stycken? Då blir det trångt och bra. Mycket närhet. Marknadsföring tror jag inte kommer att behövas. För i USA finns det till och med en diagnos för åkomman. "Hud-hunger". Det räcker säkert med att upplysa Stockholms terapeuter om att denna diagnos finns. Sen lägger jag ut lite broschyrer på Stockholms psykologmottagningar. Resten ordnar sig nog. Vad tror ni? Affärsplanen är ju klar! <:)