Förälskelse
Något vi alla längtar efter har jag förstått. Att bli förälskade. Singlar, separerade, de som leker lite singel och de som faktiskt är gifta. Vad jag funderar över är om förälskelsen verkligen är något att längta efter? Det finns de som jämför förälskelsestadiet vid en lättare psykos. Lättare föresten, det vet vi väl alla hur vi uppför oss när vi är förälskade. Vi blir rentav korkade. Egoistiska. Kan inte tänka riktigt klart. Allt blir liksom blurrigt. Och rosa. Med en touche av ljusblått. Han ni tänkt på det? Undrar om detta fenomen händer för att vi överhuvudtaget ska våga ge oss in i ett nytt förhållande igen? Skulle det rentav vara det som är personkemi? Hur tänker jag här? Jo, när två människor träffas och tycke uppstår. Det vill säga när förälskelsen slår till. Du blir tokkär på ren svenska. Då kanske dessa personers vanligen så sunda vätskor blandas till en ny kemisk formel som har som biverkning
-> förälskelse. Tänk om det är så? Då skulle det faktiskt räcka med att göra en aldrig så liten DNA test. Hitta den hemliga kemiska substansen och sen kunde vi till vår profil på dejtingsajten lägga till; kemisk förälskelsesubstans 8hTrb76. Passar bäst med 98uYTbvg. Ja, och sen ett utvidgat sökbegrepp förstås. Lätt som en plätt. Är vår ambition att bli tokkära så ger vi oss direkt in på formelsök och inkluderar kemisk substans. Är vi lite mer tveksamma och vill ha utökad singeltid men gärna träffar någon nån gång ibland, så skiter vi helt enkelt i den kemiska förälskelsesubstansen i sökningen, varför vi med automatik får vår välbehövliga tid för kontemplation i den trygga dejtingsajtvärlden. Visst är det en bra idé. Nu gäller det bara att hitta den hemliga kemiska substansen. Det kan väl ändå inte vara så himla svårt. Var det inte någon som hade nobelpristagare som önskemål i kravprofilen för en ny partner? Baby, here i come!! <:)
